Konsumentmannen till ICA med hopp om bättring!!

Fredag, hungrig och trött beslutar jag mig för att ta en genväg till fredagsmyset. Där står jag framför grönsaksdisken när en trevlig granne kommer fram och berättar att hon fått ett uppdrag åt Historiska museet med att göra ett diorama och undrar om jag har några tips på var man kan hitta information på nätet. Jag berättar om mina planer på ett soffbordsdiorama över Andrés olycksaliga landning på Vitön och förmedlar några nyttiga länkar. När detta var avhandlat återgick jag till middagsbestyren.

Efter noggrant övervägande beslutar jag mig för en påse färdigskuren Toskansk sallad av Ica´s eget märke. Den här typen av produkter tycker jag själv ligger i den absoluta framkanten vad gäller produktförädling inom livsmedelsbranschen. Jag tror att vi är överens om att det är bäst för alla om förädlingsvärdet på de produkter som tillhandahålls i butiken är så högt som möjligt utan att för den skull göra avkall på individens egna möjligheter att utrycka sin persona. Jag ser framför mig en ny djärv framtid där matlagningen är mer "modulbaserad" där allt tråkigt hackande och skärande är ute ur bilden, men där individen har fritt spelrum att själv kombinera smaker och texturer utifrån vad han eller hon vill utrycka just då.

Hemma igen återkommer jag i minnet till Nils spöklika fotografier från Vitön. Jag kan knappast läsa något om eller av Strindberg nuförtiden utan att hans kusinbarns fruktansvärda öde på de tillsynes oändliga vita isvidderna kommer till mig som ett järtecken om den egna förgängligheten. Slår på radion men istället för Ulrika Knutsson och Kulturfredag är det Kino SÅ JÄVLA TYPISKT. Kino, det är inget fel på det programmet, men i ärlighetens namn, Lådvin Kulturfredag och dåligt sex är liksom lite av en tradition.

Har just avslutat Chimichurrin. För att jaga iväg bilderna av hungriga isbjörnar låter jag tonerna Michael Nymans– Memorial fylla köket och är som bäst på väg att förfärdiga en enkel sallad med avokado när nästa olycka drabbar mig. Blickar ner på salladen som ligger i skålen. Ser på salladen, blir lessen. Ser skålen som är utsökt tummad, i mycket tunt stengods och ljuvlig glasyr och känner mig lite gladare. Men vad i helvete hjälper det (ursäkta svenskan), hur skall vi någonsin kunna nå fram till det perfekta samhället när vi hela tiden snubblar på mållinjen?

Man frågar sig vad är själva essensen, meningen med en blandad sallad? Vad är meningen med en Toskansk sallad mix? Det finns naturligtvis en estetetisk aspekt. Men själva pudelns kärna måste väl ändå vara att den trygga romansalladen ska tjäna som basgången, senapskålen som peppriga cymbalslag och rosésalladens bittra toner som raspet i ledsångarens alt ställd mot vinägrettens lätta preludium. Blickar ner på salladen igen, det finns inget i det jag ser som utlovar denna ljuvliga komposition. Istället ser jag jätteklumpar av rosésallad som blickar mot mig som disharmoniska noter långt utanför notlinjerna. Som att göra en chili och slänga i tre hela chilifrukter.

Matt och yr över sakernas tillstånd avlägsnar jag de största bitarna och låter den vassa eggen göra sitt. Den svarta Örnen slak och mjukt böljande mot det vita, salladsbitarna singlar som snöflarn ner i skålen för att återförenas med sina kamrater. Låt oss tillsammans göra världen lite bättre, med hopp om bättring se till att finfördela rosésalladen i fortsättningen.
Vänliga hälsningar Hans Andersson Kundkort (9752 **** 756 **** *)