Som alla riktiga postmodernister vet kan man vara postmodernist men inte leva som postmodernist. I stunder då man tvivlat på själva existensen, då jaget ter sig endast som ett antal vagt sammanlänkade attribut, tillhörande en persona vars utsträckning i rummet tiden och den allmänna diskursen endast vagt kan skönjas; har Kapten Stofil rest sig likt en klart lysande fyrbåk som med en nypa förnuft pekat ut en tydlig riktning.
I stunder då man på allvar funderat över om skönheten bor i en metikulöst hoppvikt och återanvänd plastpåse eller en fashionabel väska har Kapten stofil pekat stadigt med hela handen mot: smörgåspapper, bakelit, checkhäfte, ost på sirapslimpa med termoskaffe, söndagsutflykter, fornminnen, ylle och reparationer.
Kapten stofil har aldrig tvekat om att sätta upp ett varnande finger mot: plastpengar, renoveringar, själlös kommersialism och all teknik som på allvar förlitar sig på landvinningar bortom den Newtoniska fysiken.
Det är med sorg man mottar nyheten om nedläggningen av Kapten Stofil. Men samtidigt är man trots allt hoppfull om att få se nya alster från Joakim Lindegren och David Nessle. Har heller inga tvivel om att jag då och då kommer att återvända till något gammalt nummer för att på nytt kunna ta ut en säker kompassriktning i samtiden.
Kapten Stofil sista nummret
David Nessle om sista nummret
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar