Om verket.
I samband med att detta verk skulle ställas ut på vårsalongen så ombads jag skriva något om Gårdvar. De tankar om verket som jag då mejlade till Liljevalchs publicerar jag nu här. (Har valt att stryka de delar av texten där jag presenterar mig själv och min brist på bildning och bara behållit det som handlar om Gårdvars tillkomst.
Detta projekt började med: en artikel (typ hemma hos) om en glaskonstnär (Ulrika Hynman), hon har en mumifierad katt som syntes på någon av bilderna i reportaget; kort efter kom det hem en venetiansk pestmask som jag beställt. Bägge gjorde djupt intryck på mig. De gav utryck för ett slags förstenad hibernerande katastrof som hotar att när som helst blossa upp. Har länge burit med mig och återkommit till en bild ur Gullivers resor, där han som jätte ligger fjättrad med ett virrvarr av tunna trådar. I denna bild finns hotet om världskatastrofen (i lilleputt världen) tillbakahållen av ett komplicerat men bräckligt skyddsverk.
Detta angav grundtonen. Ville även inkorporera kriget som den ultimata symbolen för katastrofen som när den väl väcks löper utom kontroll. Utan att för den skull förenkla. Har själv ur ett moralfilosofiskt perspektiv ytterst få exempel på när våld kan motiveras. Kan trots detta konstatera att våld och hot om våld och makt genom våld kan ha en lockelse (inte bara på mig, genomsyrar snart sagt hela vår kultur; tänker inte slå in öppna dörrar genom att ge några exempel). Varför verket även strävar efter att väcka den typen av åtrå som en stor hund, en stark storebror eller för all del en pansarkryssare kan väcka hos ett lätt hunsat barn –med den hunden vågar ingen vara dum mot mig. Har säkert rent uttrycksmässigt även hämtat inspiration ur ”Métal Hurlant” och ”The unique forms of continuity in space”.
Övergav nästan genast tanken på att köpa och avliva en katt för att mumifiera, men umgicks länge med tanken på att mumifiera en räv (har ett par arbetskamrater som jagar och skulle kunna förse mig med liket). Med detta som utgångspunkt började surfandet efter hur man gör en mumifiering (ni är säkert glada att höra att det slutgiltiga verket är helt fritt från köttprodukter). Vissa kommentarer från min sambo samt en del erfarenheter som fanns delgivna på Internet fick mig att överge denna ide (även tanken på uppretade grannar med högafflar som undrar vad som stinker på balkongen bidrog till detta).
Letade länge efter en uppstoppad räv eller liknande (planen var nu att använda en renrakad räv). Efterforskningarna ledde så småningom till att jag kom in på olika hemsidor med försäljning av material för konservering av djur. Fastnade slutligen för en räv ”mannekäng” från det förnämliga Skandia-Hardwood. Nej! Jag visste inte heller vad detta var -färdiga innandömen av olika djur som kläs in med djurhudar av konservatorer, att dessa mannekänger dessutom är ytterligare en produkt där Sverige visar sig vara världsledande hade dittills gått min näsa förbi. www.skandiahardwood.se Efter ett kort samtal med en jovialisk norrlänning var mannekängen inhandlad (killen i andra änden av luren utryckte dock en viss besvikelse över att inte få sälja på mig ett par svindyra rävögon av glas, samt en lätt oförståelse inför att jag inte var konservator).
Mycket tid gick även åt för att välja slagskepp. Valet föll på en japansk pansarkryssare. Är ingen van modellbyggare och uppgiften var minst sagt tålamodskrävande. Därför var det ytterst frustrerande när jag trots den minutiösa urvalsprocessen upptäckte att skeppet inte höll måttet (fel skala). Tvingades börja om med en rysk pansarkryssare från första världskriget. Denna modell var mycket billigare men var om möjligt ett ännu mer mardrömslikt projekt att bygga ihop (även fabrikatet var ryskt), passformen var usel och alla delarna hade en massa gjutskägg kvar (modellbåtarna är ungefär lika stora men den japanska var säker dubbelt så stor i verkliga världen).
Vid fastmonteringen av båten blev min femårige son Måns ytterligt upprörd (i ett vagt ögonblick hade det sagts att båten var våran gemensamma). Måns hade liten eller ingen förståelse för att båten sågades isär för att monteras på ”hund”.
Tänkte mig ännu att verket skulle ha samma textur som den venetianska pestmasken (gulnat ben). Efter montering av mannekängen (kom i sex delar) såg denna ut att vara uppbyggd av plåtar, ursprungsplanen övergavs därför och istället förstärktes intrycket av hopnitade plåtar (bland annat med möbelnubb). Även ett stort antal akupunktur nålar som inhandlats i syfte att fördelas över hunden och förbindas med tunna kopparledningar samlade på kommando bryggan (jämför med Galvani´s experiment med grodlår) övergavs, då räven numera mer liknade en robot än en gigantisk Frankensteinhund.
Istället fick ett par gamla klockverk utgöra det som ”styr” hundens ”rörelser”. Ville dock behålla känslan av något förbenat/fossilerat och uråldrigt. Patineringen inleddes därför med ett lager silverfärg, följt av ett lager ej heltäckande mattsvart färg. På detta las sedan järnfilspån och stålull varpå räven sprayades upprepade gånger med en blandning av citronsyra, salt, alun, hjorthornssalt och vatten vilken sen fick torka i omgångar (saltet bildar kristaller vilka påminner om de koraller som bildas på skeppsvrak). Stålullen togs bort, därpå ytterligare sprayande med saltvatten och slutligen fixerades allt med två burkar vanligt fixativ.
Så kan det gå till.