Svar Från ICA Ang. Salladsmix

Solna 2010-10-19

Vår Ref: PM1472887

Hej!

Tack för att du hörde av dig till oss!!!

Med anledning av din reklamation av ICA Toskansk sallad är vi tacksamma för att du kontaktade oss. Vi har informerat både produktansvarig och leverantören.

Det är viktigt att vi får reda på felaktigheter och synpunkter av olika slag så att vi hela tiden kan förbättra oss.

Som tack skickar vi med presentkort på 50 kronor att använda hos din ICA-handlare.

Du är alltid välkommen att höra av dig till oss. Vi hjälper gärna till!

Med vänlig hälsning

ICA Kundkontakt

Ewa Andersson

Konsumentmannen till ICA med hopp om bättring!!

Fredag, hungrig och trött beslutar jag mig för att ta en genväg till fredagsmyset. Där står jag framför grönsaksdisken när en trevlig granne kommer fram och berättar att hon fått ett uppdrag åt Historiska museet med att göra ett diorama och undrar om jag har några tips på var man kan hitta information på nätet. Jag berättar om mina planer på ett soffbordsdiorama över Andrés olycksaliga landning på Vitön och förmedlar några nyttiga länkar. När detta var avhandlat återgick jag till middagsbestyren.

Efter noggrant övervägande beslutar jag mig för en påse färdigskuren Toskansk sallad av Ica´s eget märke. Den här typen av produkter tycker jag själv ligger i den absoluta framkanten vad gäller produktförädling inom livsmedelsbranschen. Jag tror att vi är överens om att det är bäst för alla om förädlingsvärdet på de produkter som tillhandahålls i butiken är så högt som möjligt utan att för den skull göra avkall på individens egna möjligheter att utrycka sin persona. Jag ser framför mig en ny djärv framtid där matlagningen är mer "modulbaserad" där allt tråkigt hackande och skärande är ute ur bilden, men där individen har fritt spelrum att själv kombinera smaker och texturer utifrån vad han eller hon vill utrycka just då.

Hemma igen återkommer jag i minnet till Nils spöklika fotografier från Vitön. Jag kan knappast läsa något om eller av Strindberg nuförtiden utan att hans kusinbarns fruktansvärda öde på de tillsynes oändliga vita isvidderna kommer till mig som ett järtecken om den egna förgängligheten. Slår på radion men istället för Ulrika Knutsson och Kulturfredag är det Kino SÅ JÄVLA TYPISKT. Kino, det är inget fel på det programmet, men i ärlighetens namn, Lådvin Kulturfredag och dåligt sex är liksom lite av en tradition.

Har just avslutat Chimichurrin. För att jaga iväg bilderna av hungriga isbjörnar låter jag tonerna Michael Nymans– Memorial fylla köket och är som bäst på väg att förfärdiga en enkel sallad med avokado när nästa olycka drabbar mig. Blickar ner på salladen som ligger i skålen. Ser på salladen, blir lessen. Ser skålen som är utsökt tummad, i mycket tunt stengods och ljuvlig glasyr och känner mig lite gladare. Men vad i helvete hjälper det (ursäkta svenskan), hur skall vi någonsin kunna nå fram till det perfekta samhället när vi hela tiden snubblar på mållinjen?

Man frågar sig vad är själva essensen, meningen med en blandad sallad? Vad är meningen med en Toskansk sallad mix? Det finns naturligtvis en estetetisk aspekt. Men själva pudelns kärna måste väl ändå vara att den trygga romansalladen ska tjäna som basgången, senapskålen som peppriga cymbalslag och rosésalladens bittra toner som raspet i ledsångarens alt ställd mot vinägrettens lätta preludium. Blickar ner på salladen igen, det finns inget i det jag ser som utlovar denna ljuvliga komposition. Istället ser jag jätteklumpar av rosésallad som blickar mot mig som disharmoniska noter långt utanför notlinjerna. Som att göra en chili och slänga i tre hela chilifrukter.

Matt och yr över sakernas tillstånd avlägsnar jag de största bitarna och låter den vassa eggen göra sitt. Den svarta Örnen slak och mjukt böljande mot det vita, salladsbitarna singlar som snöflarn ner i skålen för att återförenas med sina kamrater. Låt oss tillsammans göra världen lite bättre, med hopp om bättring se till att finfördela rosésalladen i fortsättningen.
Vänliga hälsningar Hans Andersson Kundkort (9752 **** 756 **** *)

Runa Tillägnad Kapten Stofil

Som alla riktiga postmodernister vet kan man vara postmodernist men inte leva som postmodernist. I stunder då man tvivlat på själva existensen, då jaget ter sig endast som ett antal vagt sammanlänkade attribut, tillhörande en persona vars utsträckning i rummet tiden och den allmänna diskursen endast vagt kan skönjas; har Kapten Stofil rest sig likt en klart lysande fyrbåk som med en nypa förnuft pekat ut en tydlig riktning.

I stunder då man på allvar funderat över om skönheten bor i en metikulöst hoppvikt och återanvänd plastpåse eller en fashionabel väska har Kapten stofil pekat stadigt med hela handen mot: smörgåspapper, bakelit, checkhäfte, ost på sirapslimpa med termoskaffe, söndagsutflykter, fornminnen, ylle och reparationer.
Kapten stofil har aldrig tvekat om att sätta upp ett varnande finger mot: plastpengar, renoveringar, själlös kommersialism och all teknik som på allvar förlitar sig på landvinningar bortom den Newtoniska fysiken.

Det är med sorg man mottar nyheten om nedläggningen av Kapten Stofil. Men samtidigt är man trots allt hoppfull om att få se nya alster från Joakim Lindegren och David Nessle. Har heller inga tvivel om att jag då och då kommer att återvända till något gammalt nummer för att på nytt kunna ta ut en säker kompassriktning i samtiden.

Kapten Stofil sista nummret
David Nessle om sista nummret

Nerdvana.

Jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna detta men just nu flyter allt på jobbet på extra bra. Idag när vi hade månadsmöte (det var egentligen något annat än ett månadsmöte men det får heta så här), så undrade Håkon (en överordnad) hur det var med Hasse (mig), varpå jag replikerade: —"utmärkt" och faktiskt menade det. Håkon märkte att jag menade allvar och misstänkte att jag nog hade haft sex med min fru kvällen innan. Det var ju inte så dumt gissat men ack så fel. Saken är bara att på sista tiden har jag gått till jobbet tagit mig an den uppgift som föreligger och gått hem utan att egentligen märka tiden.

Innan jag fortsätter skall jag bara påpeka att jag inte har några konkreta bevis för att jobbet flyter på bättre i meningen att jag får mer gjort eller att kvalitén ökat på det arbete jag utför. De senaste uppgifterna jag tagit mig för har visserligen gått något fortare än vad jag beräknat (vi försöker att tidsuppskatta alla arbetsuppgifter innan vi gör dom) men i praktiken kan detta lika gärna bero på att jag överskattat tiden när jag försökte uppskatta hur lång tid det skulle ta.

När jag sa att jag inte har någon aning om varför jag hamnat i nerdvana så är det en sanning med modifikation. Med risk för att låta som en k.b.t. entusiasten så måste medge att jag medvetet strävat efter att komma hit (undertecknad är vanligen sunt skeptisk till människor som tror att alla problem går att tänka bort med en positiv inställning).

Den största förändringen jag gjort är att jag slutat med att värdera mina arbetsuppgifter.

Skall försöka förklara vad jag menar med detta. Jag tror att de flesta av oss som håller på med programmering vanemässigt tycker att det är roligt med nyutveckling. Det här beror tillstor del på att vid nyutveckling har man inte upptäckt alla sätt som användaren vill använda programmet på.

Det här för med sig att koden blir relativt sett liten. Namn på entiteter (variabler och object) samt funktioner tenderar att vara begripliga. Ett exempel på detta skulle kunna vara en utskrift av till exempel kunder i ett kundregister. När programmeraren införde funktionen så döpte han entiteterna till saker som: printCustomer, CustomerDataCollector, CustomerDataSource, CustomerDataToHtmlConverter, CustomerPrintOut.css, etc.

Vid nästa månadsmöte säger hans chef att användarna är eld och lågor över din nya utskrift men nu vill dom även kunna skriva sina egna anställda på samma sätt. Nu börjar programmeraren skruva på sig. Chefen är ingen dumskalle utan han vet mycket väl att programeraren ärvt ner "class employee" direkt från "class Customer" så nu undrar han om det inte bara är att skriva en liten "if sats" som krävs för att kunna återanvända funktionen som skrevs förra veckan så att det även går att skriva ut anställda. Nu skruvar programeraren på sig ändå mera, antingen kan han försöka förklara för sin chef varför det inte bara är en "if sats" som behövs eller så får han acceptera att han har en massa metoder, object och variabler vars namn helt plötsligt inte ter sig alls lika självklara.

Kod som har överlevt ett antal månadsmöten kommer med hög sannolikhet att vara full av små "if satser".

Vid nyutveckling så tror jag (och många med mig) att den kod jag skriver just nu inte kommer att gå samma öde tillmötes, bländad av den klarhet och pregnans som präglar detta arbete, glömmer jag bort att alla de "if satser" som smutsade ner min gamla kod faktiskt finns där av en anledning.

Det är med andra ord sant att ny kod är lättare att begripa än gammal kod. Men betyder det att det är roligare att göra ny kod en gammal? Jag vill påstå att detta faktiskt till stor del är en inställningsfråga. Man mår bättre om man försöker se på gammal kod som man ser på en gammal moppe som man håller igång med gaffa-tejp, piratdelar, slangklämmor, hårnålar och mycket kärlek, än som på en gammall surdeg. Den kanske inte är skinande blank men den har tagit dig många mil och med lite omvårdnad kan hon ta dig många mil till. När någon del blivit lagad några gånger för mycket behöver lösningen inte vara en splitter ny moppe (betydligt dyrare än du tror) utan förmodligen räcker det med en skinande ny förgasare, ljuddämpare eller vad det nu är som saknas.

Sluta tro det bara är jag som drabbas av dessa sura limpdegar.

Om andras kod ser krånglig ut så beror det förmodligen på att deras kod överlevt ett antal månadsmöten och eller löser ett komplext problem.

Se på tidsestimeringen som just en tidsestimering och inte en deadline. Inget går fortare av att man kollar klockan hela tiden för att se om man kommer att hinna i tid. Om det tog betydligt längre/kortare tid än väntat kan man göra en bättre bedömning nästa gång och eventuellt förklara för berörda parter varför det tog längre/kortare tid än beräknat (det går inte att komma ifrån att tidsestimeringen oftast är nödvändig för att kunna prioritera). Det här liknar lite att missa tunnelbanan, går tåget 08:07 får man försöka vara på plats då men har du redan missat tåget så finns sällan någon annan lösning än att ta nästa tåg. När du väl konstaterat att du måste ta nästa tåg kommer du inte fram fortare för att du oroar dig för att du är försenad.

Skilj på ditt lösningsförslag och lösningen. Ofta när vi ska lösa ett specifikt problem diskuterar vi innan hur man bäst löser detta. Oftast har vi olika åsikter om hur det bör lösas (vilket rimligen är vår uppgift just då), då och då blir man sittande med den grannlaga uppgiften att implementera en lösning som man själv inte tyckte var den bästa (oftast är denna lösning mycket närmare ens egen än vad man tror). Nu kan man antingen sitta och svära i två veckor över att allt blev oändligt mycket krångligare än om man fått lösa uppgiften på sitt eget genial sätt (eftersom man faktiskt inte behöver genomföra den lösning man trodde på själv stöter man ju inte på de oförutsedda problem som ens egen lösning hade bjudit på) eller så låter man bli.

Om det visar sig att du faktiskt hade rätt (halleluja) så är det lätt att fastna i evigt "om jag bara fått göra som jag ville så skulle jag inte behöva göra det här nu" (extra jobbigt eftersom du nu stöter på de oväntade problemen med din egen lösning). Här gäller det att komma ihåg att även om inte behövt göra precis det här så är det högst otroligt att du hade haft två veckors semester istället.

Detta kan vara bra att tänka på hela tiden, att alla problem som kan lösas med en enkel "if sats" eller skinande ny kod plötsligt skulle ta slut och du dessutom får betalt för att rulla tummarna är högst otroligt.

Andas lugnt. Allt ordnar sig. Det är en bugg, inte jordens undergång (om du inte jobbar med avfyrningsmekanismen för interkontinentala atombomber). Ring en kompis. Stäng av TV'n.

Konsument Mannen slår till igen.

Hej
Konsumentmannen arbetar som ni vet oförtrutet, för att du som konsument skall få ut
mesta möjliga av just det du konsumerar. Nu har han kommit upp
med ytterligare en produkt förbättring som han i vanlig ordning storsint förmedlat
till den som tillhandahåller produkten (utan krav på ersättning endast i from förhoppning om att göra världen lite bättre).

Ni som har en annan bank en just konsumentmannens är välkomna att kopiera texten till förslaget och vidare befordra den till just er bank.

Förslag samt svar presenteras i sin helhet nedan:

Hej
Antar att nu när Nordea lyckats snickra ihop en Iphone app så har väl eran utvecklings avdelning bråda dagar med att göra detsamma?

Har därför ett förslag som skulle göra er Iphone app riktigt grym.

Bakgrund: när man skall betala sina räkningar är det ett elände att få alla siffror rätt.

Föreslår därför att ni lägger till en funktion, där man tar ett kort med telefonen av räkningen. Kortet postas till eran server. Ni använder ocr (Optical character recognition) för att suga ut all nödvändig data. Ni skapar ett betalnings uppdrag. Detta returneras till telefonen där kunden kan välja att genomföra betalningen.

Oj! vad smidigt allt blir i framtiden.

Med vänlig hälsning Hans Andersson

Svar :

From: Webmaster
Date: 2010/6/3
Subject: VB: MEDDELANDE TILL KUNDTJÄNST
To: "hans.andersson@gmail.com"


Hej Hans!

Tack för ditt meddelande!

Vi får dagligen synpunkter på hur vi kan förbättra Internetbanken. Detta tycker vi är mycket positivt, då vi kan anpassa våra tjänster efter era behov. Jag ska framföra dina synpunkter till berörda inom banken


Vi kommer att ha en första applikation för iPhone och Android klar till midsommar. Med hjälp av den kommer du bl a kunna se saldo, se senaste transaktioner och kortköp samt göra överföringar mellan kort med din telefon. Det senare innebär att du kommer kunna göra en överföring till din väns Visakort/Mastercard utan att behöva gå in på internetbanken. Håll utkik på vår hemsida för mer information under andra halvan av juni. Under hösten kommer vi sedan att fortsätta utveckla våra mobila tjänster!

Önskar dig en trevlig dag!


Vänliga hälsningar
Elina Larsson

Vårsalongen över.

Om verket.
I samband med att detta verk skulle ställas ut på vårsalongen så ombads jag skriva något om Gårdvar. De tankar om verket som jag då mejlade till Liljevalchs publicerar jag nu här. (Har valt att stryka de delar av texten där jag presenterar mig själv och min brist på bildning och bara behållit det som handlar om Gårdvars tillkomst.

Detta projekt började med: en artikel (typ hemma hos) om en glaskonstnär (Ulrika Hynman), hon har en mumifierad katt som syntes på någon av bilderna i reportaget; kort efter kom det hem en venetiansk pestmask som jag beställt. Bägge gjorde djupt intryck på mig. De gav utryck för ett slags förstenad hibernerande katastrof som hotar att när som helst blossa upp. Har länge burit med mig och återkommit till en bild ur Gullivers resor, där han som jätte ligger fjättrad med ett virrvarr av tunna trådar. I denna bild finns hotet om världskatastrofen (i lilleputt världen) tillbakahållen av ett komplicerat men bräckligt skyddsverk.

Detta angav grundtonen. Ville även inkorporera kriget som den ultimata symbolen för katastrofen som när den väl väcks löper utom kontroll. Utan att för den skull förenkla. Har själv ur ett moralfilosofiskt perspektiv ytterst få exempel på när våld kan motiveras. Kan trots detta konstatera att våld och hot om våld och makt genom våld kan ha en lockelse (inte bara på mig, genomsyrar snart sagt hela vår kultur; tänker inte slå in öppna dörrar genom att ge några exempel). Varför verket även strävar efter att väcka den typen av åtrå som en stor hund, en stark storebror eller för all del en pansarkryssare kan väcka hos ett lätt hunsat barn –med den hunden vågar ingen vara dum mot mig. Har säkert rent uttrycksmässigt även hämtat inspiration ur ”Métal Hurlant” och ”The unique forms of continuity in space”.

Övergav nästan genast tanken på att köpa och avliva en katt för att mumifiera, men umgicks länge med tanken på att mumifiera en räv (har ett par arbetskamrater som jagar och skulle kunna förse mig med liket). Med detta som utgångspunkt började surfandet efter hur man gör en mumifiering (ni är säkert glada att höra att det slutgiltiga verket är helt fritt från köttprodukter). Vissa kommentarer från min sambo samt en del erfarenheter som fanns delgivna på Internet fick mig att överge denna ide (även tanken på uppretade grannar med högafflar som undrar vad som stinker på balkongen bidrog till detta).

Letade länge efter en uppstoppad räv eller liknande (planen var nu att använda en renrakad räv). Efterforskningarna ledde så småningom till att jag kom in på olika hemsidor med försäljning av material för konservering av djur. Fastnade slutligen för en räv ”mannekäng” från det förnämliga Skandia-Hardwood. Nej! Jag visste inte heller vad detta var -färdiga innandömen av olika djur som kläs in med djurhudar av konservatorer, att dessa mannekänger dessutom är ytterligare en produkt där Sverige visar sig vara världsledande hade dittills gått min näsa förbi. www.skandiahardwood.se Efter ett kort samtal med en jovialisk norrlänning var mannekängen inhandlad (killen i andra änden av luren utryckte dock en viss besvikelse över att inte få sälja på mig ett par svindyra rävögon av glas, samt en lätt oförståelse inför att jag inte var konservator).

Mycket tid gick även åt för att välja slagskepp. Valet föll på en japansk pansarkryssare. Är ingen van modellbyggare och uppgiften var minst sagt tålamodskrävande. Därför var det ytterst frustrerande när jag trots den minutiösa urvalsprocessen upptäckte att skeppet inte höll måttet (fel skala). Tvingades börja om med en rysk pansarkryssare från första världskriget. Denna modell var mycket billigare men var om möjligt ett ännu mer mardrömslikt projekt att bygga ihop (även fabrikatet var ryskt), passformen var usel och alla delarna hade en massa gjutskägg kvar (modellbåtarna är ungefär lika stora men den japanska var säker dubbelt så stor i verkliga världen).

Vid fastmonteringen av båten blev min femårige son Måns ytterligt upprörd (i ett vagt ögonblick hade det sagts att båten var våran gemensamma). Måns hade liten eller ingen förståelse för att båten sågades isär för att monteras på ”hund”.

Tänkte mig ännu att verket skulle ha samma textur som den venetianska pestmasken (gulnat ben). Efter montering av mannekängen (kom i sex delar) såg denna ut att vara uppbyggd av plåtar, ursprungsplanen övergavs därför och istället förstärktes intrycket av hopnitade plåtar (bland annat med möbelnubb). Även ett stort antal akupunktur nålar som inhandlats i syfte att fördelas över hunden och förbindas med tunna kopparledningar samlade på kommando bryggan (jämför med Galvani´s experiment med grodlår) övergavs, då räven numera mer liknade en robot än en gigantisk Frankensteinhund.

Istället fick ett par gamla klockverk utgöra det som ”styr” hundens ”rörelser”. Ville dock behålla känslan av något förbenat/fossilerat och uråldrigt. Patineringen inleddes därför med ett lager silverfärg, följt av ett lager ej heltäckande mattsvart färg. På detta las sedan järnfilspån och stålull varpå räven sprayades upprepade gånger med en blandning av citronsyra, salt, alun, hjorthornssalt och vatten vilken sen fick torka i omgångar (saltet bildar kristaller vilka påminner om de koraller som bildas på skeppsvrak). Stålullen togs bort, därpå ytterligare sprayande med saltvatten och slutligen fixerades allt med två burkar vanligt fixativ.

Så kan det gå till.

Rätt ordning

Lyssnar på nya plattan med Midlake. Såg att Nils Hansson gav den femma i DN. Eftersom jag själv till och från har lyssnat till deras förra platta (The trials of Van Occupanther) så blir man så klart nyfiken (mest hittarna Roscoe ochYoung bride). Brukar sällan (aldrig) ge mig på att recensera musik och det här är inget undantag.

Vad som slog mig inför lyssnandet på skivan var att Nils hade använt ordet tidlös om skivan (snarar gav han utryck för en önskan om att musiken skall leva upp till detta epitet), hursomhelst så tornade nu detta ord upp sig som en hög barriär mellan mig och musiken. Tidlös är ett ord som för tankarna till glansiga magasin, kuriösa högertidsskrifter eller den förvirrade debatten i DN om figurativt måleri. Mindes nu att ordet legat där och gnagt och skavt på hjärnbarken hela gårdagen. När nu låtlistan var laddat i Spotify var det inte utan att nackhåren reste sig när musen klickade play.

Som att stiga in i en mörk grotta utan att veta vem som bor där. Ur högtalarna strömmade musiken. Öronen var på helspänn, förtvivlat letande efter musikaliska referenspunkter eller ett sound för att nagla fast den i samtiden eller åtminstone vid någon musikalisk inriktning eller epok. Det är inte så att det låter otroligt originellt eller att det saknas musikaliska referenser (Läs gärna Nils han har koll på allt det där). Det enda som hörs är hårt arbetande musiker som gnetat, lyssnat, strukit, gjort om, lyssnat igen, och igen utan att försöka driva musiken i någon annan riktning än mot något de själva velat höra.

Vet ärligt talat inte om den här plattan kommer att gå varm hemma hos oss, tror dock att jag och Nils Hanson numera delar en musikalisk upplevelse. Tiden får visa om den räcker här ifrån till evigheten.